emphaa

..är väl precis vad man kan kalla det.. fan, jag trodde aldrig jag skulle reagera såhär.. helt ärligt!
dagen har gått.. möte med en av cheferna. om framtid.. begravning och allt. blev erbjuden hjälp i form av någon från Sensia att prata med. tackade nej.. men såhär i efterhand så kanske det är bra!? har känt att jag får tillräckligt med stöd från familj och vänner men kanske det är skönt att prata med någon utanför det hela!?

pratade länge med Karins mamma förut, det var riktigt skönt.. hon sa oxå att det är viktigt att jag får någon att prata med.. även min mamma påpekar att det faktiskt kan komma i efterhand. att man faller hårt.. det är ändå något man inte ska vara med om.. det känns som att jag klarar detta utan att falla i något hål men vad vet jag!? jag har inte sett döden såhär nära innan.. eller varit den som tagit beslut och fått handla i ren panik.... med en sådan här utgång.. får kanske ta den hjälp jag får. har inget att förlora..

hur mår du?  jag vet inte... men tack för att ni frågar! jag svarar i ren reflex; tack, det är bra.. 
men alla vet ju.. eller alla kan tänka sig.. och jag har inte varit med om det värsta en människa kan vara med om, vad det nu är, men visst fan är det jobbigt.. jag tänker på dig hela tiden... på de sista andetagen.. den sista kvarten jag var vid din sida.. och sedan hur du ligger ren och fin på en sjukhusbädd i ett vitt rum med ett lakan kring dig.. så full av ro... jag saknar dig!!!